Vanor

Vanans makt är stor men kan nog brytas. I en hel del år har det ganska ofta varit Coca Cola Zero som måltidsdryck, vilket han skäms för att skriva så här offentligt. Men sanning är att även vatten då och då har druckits till maten.

Nu har han börjat dricka mjölk istället och det var väldigt längesedan ett mjölkpaket stod i kylskåpdörren. Det började lite lätt med att han köpte en liter mjölk till risgrynsgröten… sedan blev det ett glas till kvällsmackan… sedan till huvudmålet.

Coca Colan har helt tappat greppet om honom, han känner inget som helst sug efter den drycken. Han har knappt druckit ett glas på flera veckor, vilket känns väldigt konstigt. Däremot har mjölken kopplat ett saftigt grepp om honom, vilket som är bäst tvista de lärde.

Ni ser bilden ovan, det är Siw Malmkvist som gör reklam för mjölk 1959. Mjölk ger starkt skelett så de förr, kanske är det så fortfarande. Vilket troligen stämmer för Siw Malmkvist nu 83 år går in i Let’s Dance 2020. Det ni!

Culver City

1958 sattes sig ägaren i sin nya Dodge och styrde ut från försäljningshallen i Culver City och gled norrut på Highway 1. Det blev 11 härliga år och ett soligt liv i Californien på vägarna utmed Stilla Havet till det tog slut 1969, då hamnade den någonstans på en bakgård och glömdes bort.

Tills någon i Sverige 50 år senare fick se den och bekostade en resa över Atlanten i en container till en bakgård i ett frostigt Skaraborg.

Men med van och varsam hand togs den omhand tills en vårdag då den rullade ut på de svenska vägarna i skick som när den tog sin premiärtur norrut på Highway 1 1958.

Studiohörnan

Han känner sig lite upprymd, för i veckan fick han en förfrågan om att återigen ta porträttbilder för affischer till två amatörteateruppsättningar här i stan. Även att fortsätta fotodokumentera evenemang och annat som försiggår i detta kulturhus.

Det är givetvis inspirerande och kul, men han känner sig också lite osäker för han vet att ljuset och lokalerna inte är riktigt perfekta för att fota i. Han vill heller inte kosta på sig studioutrustning om än i enklare utförande, så han funderar här hemma hur det blir bäst. Vit bakgrund var önskemålet, helst skulle han vilja ha en rejäl portabel bakgrund i vitt.

Han testade den gamla diaduken som vit bakgrund med frugan som modell, Duken har en osynlig blå nyans och det verkade funka väldigt bra när blixten slog mot taket och mot duken och frugan blev nöjd. Så där är han också nöjd.

Nu funderar han på en reflexskärm för att studsa blixtljuset så inte skuggorna blir för hårda mot bakgrunden eller för starkt mot ansiktet. Han kan visserligen studsa blixten mot taket i lokalen, men det är kanske lite för högt till tak och kanske inte helt vitt för att kännas optimalt.

Nu kan han i vart fall sätta upp sin lilla ”studiohörna” där han finner lämpligt i lokalerna och där det finns bra takljus som lättar upp i bilderna.

Nedan är en bild han fotade på en amatörskådespelerska från förra året under ett liknande uppdrag för en affisch.

CPH streets

Street Photography. En fotogenre som några förstår och uppskattar och går fullständigt in i detta, andra står helt frågande inför denna genre och förstår ingenting av att fotografera okända människor på gatan.

Han står nog med ett ben i varje grupp. Han kan uppskatta vissa genomtänkta bilder men inte ett slumpmässigt foto rakt upp och ned på en gata. Men han tycker om att fotografera detta motivområde och det är tillfredsställande och kul om han lyckas fånge ett moment i gatubilden.

Han har insett att han gillar mer att fota Street Photography än att kolla på andras bilder av denna genre. Dessutom att något måste till som fångar ett skede ett roligt ögonblick eller liknande. Bilden ovan tycker han är kul och ganska typiskt för fotograferande turister. Där samla bilder på allt sevärt är det viktiga och inte så mycket att insupa atmosfären i ett nytt land eller stad. Tung fotoutrustning släpas runt och ständigt uppkopplad till sociala medier.

Eller varför inte ett foto på den inhemska befolkningen som tar allt med ro och studerar alla vimsiga turister. Mannen tänder en pipa i skuggan av en kyrka och njuter av dagen, här är mannen fångad precis i en rökpuff.

Kanske bara fota ren gatubildsdokumentation, där bilderna måste lägga till sig i 30-40 år gömda i en mapp innan en annan generation kan kolla med förtjusning eller fasa på hur man såg ut på den tiden.

Hans tänker på sin mors ord. – ”Jamen det var ju snyggt och modernt då!” Fast pilotbrillor, läppstift och långt utslaget hår blir väl aldrig omodernt, misstänker han.

Diket

Är inte vattenståndet lite högt i diket på baksidan av huset… jo han tycker nog det. Han tar med sig den grova krattan ut till diket för att dra upp gammalt löv, gräs och grenar, sedärja det blir ju bra. Men han går ändå för att hämta spaden för fallet är inte riktigt bra på vissa ställen ut mot den större bäcken vid vägen.

Spaden suger ned i jorden, mindre stenar kommer upp, vatten forsar fram, rötter från träden sätter effektivt stopp för spaden, större stenar baxas upp ur diket. Det skvätter och far runt blöt jord och givetvis har han inte ens tagit på sina stövlar eller arbetshandskar och de sedan morgonen nytvättade jeansen är ett minne blott.

Han börjar bli ordentligt andfådd och lite ”orolig” för att den onaturliga ställningen skall paja ryggen. Han undrar där vid diket när bröstkorgen häver och hjärtat pumpar… vad sätter igång kroppen mest, ett gympass eller att dika, han är säker på vilket, men igår gjorde han båda.

Det är många år sedan diket var så vattenfyllt som denna vintern. Det här diket gjordes av kommunen på anmodan av tre-fyra dåvarande husägare när husen byggdes för att leda bort vatten från snösmältning och häftigt regn så inte vatten skulle dra in på tomterna och det är snart 50 år sedan. Han har bott här i snart 40 år och nu är det första gången han eller någon annan rensar upp i det numera ganska igenväxta diket.

Det här med att leda bort vatten är nästan lite beroendeframkallande, kanske sitter det i arvet från urminnes tider. Att se hur bra vattnet sjunker undan och rinner mot en större bäck är faktiskt kul, jobbigt men kul.

Idag blir det en omgång till för barnet i honom har kommit fram, plaska och gegga liksom. En man kommenterade på Instagram igår. – Nu får du tälja till en barkbåt och testa flödet.

Verkstaden

Gummiverkstaden låg strategiskt till utmed den stora riksvägen. Här servade den motoristerna mellan Stockholm och Göteborg. Vägen var lång och kurvig, kanske klarade du sträckan på en dag, troligen inte.

Vägen var stenbelagd kortare sträckor genom vissa städer ibland längre, asfalterad på andra sträckor, cementblocken kanske dominerade genom vissa landskap. Några sträckor var breddad och bättrad grusväg från tiden då häst och vagn var dominerande. Dessutom var däcken var inte som idag, punkteringar och slitage var mer vanligt.

Då fanns verkstaden där väl synlig för motoristerna ett stenkast in från den gamla riksvägen. Där kunde du svänga in och låta kunnig personal kränga på ett nytt däck innan du fortsatte din resa.